Döden för många är ett tabubelagt ämne som man egentligen inte ska prata om enligt många. För mig har döden alltid varit något som jag funnit  rädsla för. 

Jag vet att när jag var liten och skulle sova kunde jag ofta börja tänka på döden och började gråta, mamma och pappa kom ofta in för att trösta mig och pratade igenom döden med mig, att tyvärr är det en väg vi alla ska gå. Vägen dit kan man dock aldrig förutspå, de finns ingen väg som liknar den andra. 

Jag tror att min rädsla för döden satte spår i mig som barn. Jag var en av de barn som inte kunde somna om jag inte hörde mamma eller pappas röst i vardagsrummet. Jag hade även en återkommande dröm när jag var liten i flera år. Vaknade jämt mitt i natten och tittade ut i hallen där en skeletthäst stod med Darth Vader (han från starwars) sittandes på, när hästen öppnade munnen så kom det skelett gubbar ut och de alla var ute efter att döda mig. Jag sprintade alltid in till mamma å pappa där jag hoppade över pappa och lade mig mellan mamma och pappa. Skelett hästen följde dock efter och stod i fotänden och skelett gubbarna vandrade runt. Men där i sängen mellan mamma och pappa var jag säker och dom kunde inte ta mig. 

Som 7-åring började jag stänga min dörr när jag skulle sova för att stänga ute skeletthästen och skelettgubbarna, sen dess har jag aldrig sett dom igen. Kan dock vara ärlig med att säga att jag aldrig sovit med dörren öppen sen dess heller i rädsla för att de skulle komma tillbaka. 

När jag var runt 5 år var jag på min gammelfarmors begravning jag förstod inte så mycket men fick förklarat för mig att hon sov. Jag kommer ihåg att jag och mina 2 syskon + kusin fick gå in till kistan tillsammans med mamma och prästen innan begravning för att säga hejdå och för att vi barn skulle förstå lite bättre vad som hände. Kommer ihåg att min kusin knackade på kistan och frågade om någon var hemma, kommer även ihåg att han frågade om vi kunde få se henne en sista gång, prästen sa nej och de är jag tacksam för, vet inte hur det hade påverkat mig som 5-åring. När begravning var igång satt jag i mammas knä och ställde 100-tals frågor, jag kommer dock bara ihåg en. Fast kanske var det inte en fråga direkt utan mer ett påstående. Jag vet att jag utbrast att min gammelfarmor fick grus i ögonen när prästen slängde ner jord på kistan. 

Och det sista minnet jag har från den upplevelsen är när vi går fram till kistan för att lägga på blommor.

Döden kanske är ett tabubelagt ämne men det är ändå något många tänker på. Jag är glad att jag har haft människor som vågat prata om döden med mig, att de inte bara borstat det under mattan och låtsats som ingenting. 

Varför jag egentligen över huvudtaget tar upp detta och min rädsla för döden är för att jag just nu har någon nära mig som ligger mellan livet å döden. 

Jag har aldrig förlorat någon så pass nära mig till döden och jag vet ärligt inte riktigt hur jag ska reagera. Känslorna är både högt å lågt, jag är arg, ledsen, frustrerad och rädd! 

Jag gillar inte döden, jag hatar den men framförallt är jag livrädd för den!