Jag har varit mer öppen än vanligt på bloggen vilket har fått mig att tänka mycket kring något som har format mig till den personen jag är idag. Det är inte något jag skulle önska någon där ute att få gå igenom och jag önskar att jag hade tagit mig ur det tidigare än vad jag gjorde. Jag har velat länge med om jag verkligen ska skriva något om detta och efter en jävla massa tänkande och rädsla så har jag kommit fram till att dela med mig av storyn. Jag kommer inte gå in på detaljer, utan mer skrapa på ytan. Det är inte utan rädsla som jag lämnar ut det här, det finns ett fåtal som vet hela storyn och jag har länge velat hålla det så. Jag är rädd för vad folk kommer tycka, jag är rädd för att bli dömd, men jag lägger all den rädsla jag känner åt sidan för att förhoppningsvis visa andra i samma situation att de inte är ensamma och man kan ta sig ut – en hjälpande hand.

Jag väljer också att skriva detta för att jag tycker de människor jag hade mig närmast har rätt till att få veta sanningen bakom min ja personlighetsförändring antar jag man kalla det för. Och till er ber jag även om ursäkt till! Det var inte min mening att stänga er ute och ignorera er. Förlåt!

Rubriken talar för sig själv, jag har blivit psykiskt misshandlad.

Det har gått några år sen det hela hände, jag hade precis slutat nian 15 år gammal och träffade en kille som jag startade ett förhållande med. Han var världens snällaste och den mest omtänksamma kille jag träffat. Men det visade sig bara vara en jävla front. En front han höll upp bland människor men inte bakom stängda dörrar. Inför både hans och mina kompisar höll han uppe sin fasad med godhet och komplimanger, när vi var ensamma var det andra ord än komplimanger som kom från hans mun. ”Du är dum i huvet, du är ful, du är tjock, jävla hora” är bara ett fåtal av vad jag hörde nästan dagligen i 8-9 månader. Orden blev hårdare och han blev mer och mer kontrollerande. Han fick mig att sluta umgås med många av mina kompisar, speciellt killkompisar, han ville veta vad jag gjorde, vem jag var med konstant, gjorde jag något han inte gillade så var han noga med att påpeka det. Men stunderna tillsammans med honom bland folk var underbara, när han var den snälla killen jag trodde att jag var kär i. Det var för de stunderna och rädslan man stannade.

Jag ljög för mina föräldrar om vart jag var när jag var med honom. Jag sa att jag var eller sov hos någon helt annan än vart jag egentligen var. Jag fattade att det jag höll på med var helt sjukt, jag lät aldrig någon bestämma över mig förut och föll aldrig för grupptryck men helt plötsligt i hans sällskap så blev jag så liten som människa och bara gjorde som han sa.

Inte förrän en av mina kompisar jag i stort sett såg varje dag kom fram till mig en dag och pratade och nämnde att hon inte sett mig på en månad, det var då det slog mig hur kontrollerande han var. Jag kommer ihåg att hon sa till mig att både hon och andra sett att jag inte längre var den Angelica jag brukade vara. Jag va inte längre den självsäkra Angelica som inte brydde sig om vad folk tyckte om mig och som inte lät folk klampa rakt över mig. Jag gick från att inte bry mig ett skit om andras åsikter och min säkerhet i mig själv till att tro på allt han kallade mig och tappade all min självkänsla. Jag tappade mig själv helt.  

Jag var nere på botten av självkänsla och bestämde mig att jag inte kunde leva såhär längre. Jag bestämde mig efter att ha levt i detta vidriga förhållande i 8-9 månader att det fan fick vara nog. Vem fan var han att bestämma över mig och mitt liv? Det är mitt liv och det är jag som bestämmer över det!

Jag var livrädd för att göra slut med rädsla på hur han skulle reagera. Nog för att det stannade vid psykisk misshandel så var det inte långt ifrån att det övergick till fysisk misshandel emellanåt. Men jag hade bestämt mig och det skulle göras. Meningen som ekat i mitt huvud länge ” jag vill inte vara med dig längre, det är slut, du har fuckat mitt liv och mig till botten, jag känner inte igen mig själv längre och jag vill aldrig se eller ha någonting med dig att göra igen!” med de orden lämnade jag honom fysiskt för evigt. Det gick bättre än jag trodde det skulle göra och han såg nästan ut att skämmas. Fram till idag har jag aldrig sett honom och det är jag otroligt glad över. För mig gick det så långt att jag endast kommer ihåg hans förnamn, efternamnet har jag förträngt, vilket jag har fått lära mig kan hända när man gått igenom något traumatiskt.

Jag valde att inte berätta allt detta än för mer än 3 av mina närmsta kompisar. Jag höll allt för mig själv. Jag ville gå till mina föräldrar och söka tröst, men det var mitt upp i en annan sorg process och jag ville inte göra saker och ting värre, samt hur går du fram till dina föräldrar och säger att du levt i ett förhållande där du blivit psykiskt misshandlad?

Det har gått runt 6 år sen jag tog mig ur hela den här skiten. 6 år av att försöka jobba mig själv tillbaka och det i stort sett i skymundan. Jag spelade på en egen front för att hålla skenet uppe bland folk, men ensam rasade fronten med rejäla smällar. Jag stängde in mig i mig själv mycket och puttade bort människor. Att bygga upp sitt självförtroende helt från början är inte det lättaste, och även efter 6 år är jag fortfarande inte den Angelica jag brukade vara. Jag vill tillbaka till att inte bry mig om vad folk tycker om mig jag vill tillbaka till den självsäkra Angelica, men jag är inte där. Visst är självkänslan bra mycket bättre än vad den varit, men den är inte där jag vill ha den. 6 år sen jag kom underfund med att jag aldrig var kär i honom, 6 år sen jag lämnade honom fysiskt men psykiskt tror jag han kommer att vara med mig livet ut…

Jag har svårt att ta emot komplimanger då det till större del bara har blivit tomma ord jag inte längre tror på. Att lita på människor och speciellet killar är något jag har ännu svårare med. Jag är rädd för att släppa in folk för nära inpå med rädslan för att det ska vända sig mot mig precis som han gjorde. Att de endast håller upp en front men att bakom stängda dörrar så kommer deras rätta jag fram. Jag är livrädd för att tappa allt jag jobbat mig tillbaka till! Jag har varit på botten och jag vill aldrig dit igen! Jag önskar ingen att tappa sig själv eller gå igenom detta.

Jag fattar att jag inte valt kanske det rätta tillfället att skriva ut detta på, men det var lite nu eller aldrig. Det är med både en lättnad och rädsla jag publicerar detta. Kanske är det lättare att skriva ut detta genom att jag är känsligare just nu i och med att jag sörjer förlusten av min farmor.

Men jag vill vara noga med att påpeka att jag inte gör detta för att få medkänsla, sympati eller uppmärksamhet. Jag gör detta för de nära mig som förtjänar en förklaring, samt för alla där andra som går igenom något liknande. Att skriva har alltid hjälpt mig och det är lite så jag ventilerar. Att lägga upp det här kommer att röra runt en hel del och minnen jag egentligen inte vill ha kommer att komma upp. Frågor kommer säkert vilja ställas men jag känner mig redo att svara på dom nu.

Visst finns det människor som lever i ännu sämre situationer, men man måste hitta styrkan att ta sig ur den. Jag fick hjälp att hitta min styrka och det är jag evigt tacksam för.